Idag, på självaste fars-dag kom de första riktiga leendet.. visst har jag sett det skymta förbi tidigare, men inte som nu..
jag satt med josef i knäet och gullade som vanligt när han plötsligt tittade upp mot mig och log med hela ansiktet! ett tandlöst, underbart leende! tårarna svämmade över i mina ögon och hjärtat nästan sprängdes av kärlek till detta lilla mirakel!
"Du log ju Josef!!! Du log!!! allvarligt!! Du log!!" pep jag fram mellan snörvel och tårar!
Josef tittade på mig som om jag var galen, vilket han kan ha rätt i iosf!  jag är galen. i mina barn!
Tänk man kan älska någon så mycket som man älskar sina barn.. Jag som varit orolig att inte ha kärlek så det räckte till två, med tydligen är det med kärlek som med bröstmjölk. ju mer man använder och slösar, dessto mer bildas det, och tillslut svämmar det över!

Flisan är så stolt över sin lillebror....
Själv är jag helt överväldigad av känslor! jag kan inte fatta att JAG har haft så tur..
Visst har vägen hit varit lång och jobbbig (jävlig tillochmed) men nu fattar jag varför..
Det är väl så att de största skatterna inte ligger helt öppet och väntar på en.. man måste kämpa sig fram genom eld och vatten för att nå det allra värdefullaste. och nu har jag nått min skatt. livet är helt komplett! Den sista pusselbiten är på plats..

Faktiskt så kändes det så redan den sekund som Josef kom till världen..
Jag hade inte förväntat mig att allt skulle kännas så underbart naturlig så direkt! men han var min josef från det första andetaget..
Jag låg där på en brits och hade fruktansvärt ont..Kejsarsnitt är INTE smärtfritt alla gånger kan jag vittna om.
Hade blodtrycksfall av bedövningen och trodde helt seriöst att livet höll på att rinna ur mig.. helt sjukt vad matt man kan bli!
Dom slet och ryckte och bände och vred så att jag lyfte från britsen. Det kändes som om dom försökte få ut barnet genom naveln eller nåt!
Tillslut bad jag dom gråtandes att skära ett större hål eller ge mig mer bedövning, för det gjorde så himla ont! Daniel baddade mig på pannan och höll min hand.. jag var mitt i all smärta orolig för att han skulle svimma och missa allt, men han höll sig vaken och tog hand om sin bleka och kvidande fästmö!
som tur är sitter ett skynke för magen så man ser inte vad som pågår därnere.. Dom skruvade även upp volymen på radion så att ljuden från snittet inte skulle höras så mycket.. men trots radio och skynke så var det hela så hemskt att jag hann lova mig själv att aldrig mer fundera på att bli gravid!

i nästa sekund var den tanken som aldrig tänkt. För plötsligt lättade smärtan i magen och det blev liksom ljusare och varmare i rummet..
Jag öppnade ögonen och såg på daniel. i ett par sekunder var det som om hela rummet höll andan. Jag hörde inte ett ljud. radions toner försvann och jag var som i en egen bubbla där allt gick i slowmotion.. jag skulle just fråga daniel vad som hänt när vi
hörde honom.. en svagt gnyende bakom skynket.. han var här!
"josef" viskade jag och kände tårarna stiga..
Daniel snyftade till.
"Det ÄR Josef.. jag VET det.." sa jag.. jag visste det, kände det i hela kroppen.. Det var Josef.. ingen annan..
I samma ögonblick började han skrika och dom bar honom till ett bord en bit bort för att undersöka honom och klippa navelsträngen..
Nu sa en sköterska till mig att vi fått en son..
"jag vet" sa jag mellan snyftningarna. all smärta var som bortblåst.. om de bett mig göra om allt direkt skulle jag gjort det. vadsomhelst för den stunden just då..

Daniel fick komma bort till bordet och vara med när han undersöktes och lindades in i en filt..
Under tiden började man sy ihop mig. det var då jag la märke till vilken låt som spelades på radion..
Vår lilla pojke hade kommit till världen till tonerna av "för att du finns".. Den vackraste sång jag vet just nu..
Och till den sången fick jag honom i min famn för första gången.
Jag kände igen honom..
Som om jag alltid vetat vem han var..
Han tittade på mig som om han undrade:

.

" jaha.. var det dig jag sparkade inne i magen? är det du som är mamma?"

Jag vet inte hur länge han låg där vid mitt bröst innan dom sytt ihop mig klart och det var dags att åka upp på BB, men det kändes iallafall inte som länge nog när dom lade honom i en liten vagn och drog iväg honom.. jag var inte långt efter men det kändes som fler mil!

Väl uppe på rummet fick min pappa och Flisan komma och se på den lille..
Min mamma hade väntat utanför OP hela tiden för att kunna vara stand-in-stöd om daniel skulle svimma. ( vilket han BORDE gjort enligt alla naturlagar, för han svimmade tillochmed under ultraljudet ett halvår tidigare..)

Nu låg jag där i en sjukhussäng och hade mer ont än jag nånsin drömt om att det går ha, men lyckligare än nån annan någonsin varit! det är jag säker på!
Jag hade alla i min familj där.. alla var friska och allt hade gått bra..
Josef vilade i storasystres famn och vi hade alla gråtit glädjetårar över detta guds mirakel..
När min mamma och pappa åkt hem satt vi, jag, flisan och daniel med josef i min säng och bara.. var en familj..
det kändes inte konstigt och ovant, utan bara naturligt och vackert..

Nu, 6 veckor senare blir jag fortfarande lika gråtmild nästan varje gång jag ser på min lilla familj
Tack gode gud för att jag får uppleva detta ..tack.. det är allt jag kan säga!

Josef 6 veckor