| Julia's profilemyownspacePhotosBlogLists |  Tools  Help |
|
April 15 Kan inte släppa det..Nej.. jag kan inte släppa det.. det som hände Engla gestaltar min värsta mardröm, det jag som evigt orolig mamma ängslas för och ser framför mig varje gång min 11-åring lämnar huset.. om vi bråkat innan hon går hemifrån brukar jag springa efter för att säga att jag älskar henne, att hon är finast av allt.. det gör jag självklart för att jag menar det, men även för att tänk OM! tänk om hon inte kommer hem igen..då vill jag inte att våra sista ord ska ha varit: "dumma mamma" & "dum kan du va själv"! men så har jag tänkt att jag bara är löjlig.. varför i hela friden skulle nån dyka upp här i vår vackra by där alla känner alla.. varför skulle ondskan komma hit och ta ett barn MITT på blanka dan? nej.. jag är nog bara överdrivet orolig.. hon har ju mobilen med sig och ska ju bara cykla en liten liten bit där det inte ens kör några bilar.. bara till en kompis ju.. så har jag tänkt sen flisan böjade gå från gården..
ja.. så tänkte nog Englas mamma åxå.. och om det kan hända dom så kan det hända oss..
för dom blev mardrömmen verklighet, även om dom nog inte riktigt fattat det än.. det är nog för stort och hemskt för att man ska kunna greppa det..
Att förlora ett barn är väl varje förälders mardröm.. varje sjukdom, varje olycka och varje sår får en att tänka på att det är så lätt hänt att det blir allvarligare.. alltför ofta hör vi om cancer, bilolyckor, infektioner, drunkningstillbud och barn som bara dött.. bara slutat andas..
vi skakar på huvudet och säger:" ja.. så himla hemskt! cancer på en 10-åring.. herregud.. hur kan ödet vara så hemskt.."
det är sjukdomar och olyckor som ingen kunde förhindra, men som heller ingen med berått mod orsakat.
Men Engla blev inte sjuk och inte utsatt för olycka. hon blev mördad. dödad. någon bestämde att hon skulle sluta andas och att hennes hjärta slagit nog många slag nu. för att han ville att det skulle vara så, inte för att hon led av en hjärtsjukdom, utan för att han tyckte att hon skulle vara död!
Förlusten av ett barn måste vara universums värsta händelse, och när förlusten beror på att ett monster som anders tagit beslutet att stjäla ens barn, då undrar jag om sorgen nånsin går över ens lite..då tror jag inte ens att den mattas med tiden.. för då kan den omöjligtvis dövas med tanken att "hon lider inte mer" eller "gud hämtade henne" (om det nu är nån tröst).
ingen kristen kan säga att gud hållit sin hand över henne in i det sista, för OM han gjort det så borde den handen stoppat anders.. den handen skulle ha hållits runt Engla som ett skydd och den skulle ha lyft henne ur hans grepp och fört henne hem..
Min tro på att gud håller sin hand över mina barn och gör dem trygga har fått sig en törn..jag har nog trott att inget ont egentligen kan hända.. även om jag oroat mig så har jag alltid tänkt: "fast det HÄNDER ju inget.. gud kan ju inte va så OND?! om han finns.. men det gör han väl?!" ja min tro är inte så stark och kyrkan besöker jag inte annat än till jul, men nånstans litade jag på en högre makt som kunde fixa allt..
Kanske finns Gud, men inte vakar han över oss alla inte.. allt gott är inte hans förtjänst och all ondska är inte nåt han låter hända.. jag tror att han som alla andra föräldrar försöker göra sitt bästa för alla, men misslyckas ibland.. jag tror inte att han ser allt och vet allt och är överallt.. jag tror att han missar lika mycket som vi dödliga..jag tror att han var nånannanstans när Engla dog och att han skulle stoppat det om han kunnat.. men precis som våra barn tror oss om att kunna uträtta mirakel så tror vi gud om att kunna detsamma.. kanske har vi fel.. kanske är han bara en snäll pappa som önskar att han kunde göra livet bra för alla sina barn, men misslyckas ofta precis som vi.. kanske kan gud inte göra större mirakel än min egen pappa..
och nog har min pappa uträttat mirakel, men han kan inte vara hos alla sina barn samtidigt och han kan inte skydda dem från allt ont.. han kan bara hoppas att dom är trygga även när han inte är intill..
jag önskar bara att NÅN annan varit hos Engla när hon dog.. att hon sluppit dö med sin mördare som enda sällskap..
nä jag kan inte släppa det.. tanken på att det finns människor som bestämmer att ett barn ska sluta leva.. människor som mördar för sitt nöjes skull.. April 14 Ängeln EnglaHela sveriga har undrat, hållit tummarna, hoppats, tvivlat och förtvivlat.. hela landet har nu fått höra det ofattbara. det vi inte vill veta och tro, men det vi anat innerst inne som en kall skugga mitt i allt hopp.. Engla är död. Ett sms vandrade runt igår med texten: Dom har funnit Engla. tänd ett ljus i fönstret och låt detta sms sändas vidare.
jag tände ett ljus i fönstret och grät i tysthet. min familj sov..
jag gick in till flisan och tittade på henne.. hon sov.. bara sov stilla...hon skulle vakna nästa morgon..
men engla skulle aldrig vakna mer..
Vi kände henne inte, hade aldrig hört henne skratta eller sett henne le.. vi hade inte burit henne inom oss i 9 månader för att sedan bära henne i vår famn eller våra hjärtan i 10 år till.. vi visste bara hennes namn och nu hennes öde.. ändå, trots att vi inte känner människan Engla så känner vi MED henne och hennes familj.. vi tänker att det måste vara en mardröm, att det måste vara fel.. det HÄNDER ju inte här i VÅRT land.. inte så.. En liten flicka som bara skulle cykla hem.. som JUST fångats på foto,, som JUST pratat med sin mamma.. En liten flicka som bara cyklade vägen fram efter att ha lämnat sina kompisar.. han tog henne bara.
Han tog ett barn som man tar ett äpple ur ett träd utan att fråga.. Han släckte hennes liv som man släcker ett ljus utan att tänka på det.
Hon var inte full, inte en knarkare, inte en prostituerad, hon gick inte själv mitt i stockholm i natten och hon var inte en utmanade klädd tonåring. inte något av det man TROR ska finnas i bilden när nån förs bort.. inte så att det på något sätt gör det vettigare om hon varit i stockholm och ensam mitt i natten, men det skulle mer passa i bilden av det man varnande säger till de sina och tänker att NU har jag skyddat dom från allt ont...saker som: "gå inte själv på kvällen" "bli inte full på offentliga ställen där det finns folk du inte känner" "ha alltid teleonen med dig o ring hem då o då.." Men Engla bara cyklade på sin välkända väg där ingen ville henne något ont. hon gjorde inget dumt, inget fel och hon utmanade inte ödet. hon var inte en trotsig rymmare som klev in i en långtradare och bad om skjuts till varsomhelst i USA som man ser på film..
hon var en barn. ett barn som mina barn..
kanske är det därför denna flicka berör ,iaf mig, så djupt att tårarna rinner och ångesten kramar hjärtat så hårt att om jag vågar mig på att andas kommer jag att skrika ut ilska, sorg och frustration till all luft tar slut.. kanske därför att hon kunde varit mitt barn i vår by påväg från vår fotbollsplan..
kanske hennes mammas och pappas sorg når oss så påtagligt därför att det så lätt kunnat vara vår sorg..
På sätt och vis är det vår sorg trots att vi inte kände henne.. för hon var ett barn, och är det inte trots allt som det står skrivet så av en poet att: "Alla barn är våra barn och inget barn är ingens"
Jag hoppas att föräldrarna finner tröst och ro på något sätt så att denna tragiska och fruktansvärda händelse inte tar livet av dom.. och jag hoppas att det finns en himmel och att Engla är där och att det finns ett helvete och att han som gjort detta mot Engla får brinna i helvetet i evig tid.
och sen hoppas jag att det verkligen finns en gud.. för nu behövs han bland Englas nära och kära, även om dom nog aldrig trott så lite på honom som nu..
April 11 Tiden flyger..Ojojojoj.. är det verkligen så längesen jag var här? ja då borde jag väl ta mig tid o skriva om allt som hänt de senaste 3 månaderna? men vet ni.. tid är INTE nåt jag har just nu.. ända sen Josef föddes så känns det som om nån vridit upp tiden i megafart, alternativt kortat ner dygnet med ett par timmar.. jag hinner INGENTING! vet sällan vad det är för dag eller vad klockan är.. allt jag vet med säkerhet är om josef sover (så jag kan vila) eller om han är vaken (så jag inte kan vila)..
sen orkar inte hjärnan riktigt med.. det är som om oviktiga saker som matlagning, städning, pengar,kärleksliv, kompisar, politik, böcker och övrigt liv har fått ge vika för viktiga saker som: BARN.
Jag skulle behöva 8 armar och 72 timmar per dygn för att hinna hälften av det jag skulle vilja hinna..
hur kan de bli så? hur kan tiden bara försvinna? hur kan allt man tidigare brytt sig om blekna så otroligt bara för att det ligger en bebis o skrattar på en filt på golvet..
jag minns inte att det var såhär när jag fått flisan.. jag var iofs uppslukad av de mirakel hon var(och är) men jag GJORDE saker ändå! jag gick på stan, jag fikade med kompisar, jag bjöd hem vänner, jag hälsade på, jag gick på öppna förskolan, jag hade mamma/barn-träffar med andra mammor..allt med flisan såklart, men jag GJORDE saker!! nu har jag inte ens en tanke på sånt.. jag har fullt upp att försöka få ihop livet med så krångliga saker som NÄR jag ska ha tid att gå o kissa?!
jag är även en totalt galen kycklingmamma som efter att ha läst på nätet om alla bakterier som kan hoppa på små barn, tvingar min familj att tvätta sig med sprit när dom varit på coop o handlat.
"TOG du i kundvagnen?!!! är du galen!!!"
det måste vara åldern.. jag har blivit en GAMMAL mamma. en gammal mamma som behöver planera ett tandläkarbesök 3 veckor i förtid och som inte kan hälsa på en kompis för att "jag måste vara hemma för josef nös igår. dessutom ska jag ju till tandläkaren i övermorgon. och jag anar att du inte steriliserat dina skor sen du va på stan. e-choli. hört talas om det? inte bra. å visst har ni diabetes i släkten? jadu.. då kommer jag nog aldrig till dig för de kanske smittar "
jag är galen, stressad, en dålig vän, är en gammal tråkig kärring OCH tjock.
men jag har iaf inte diabetes:)
|
|
|
